Skillnader

Det är ju ingen hemlighet att expatlivet inte alltid är en dans på rosor. Fast många kanske tror det. Vi har hus, chaufför, palmer på bakgården, möjligheten att resa på semester, upplever nya saker varje dag, träffar så mycket människor. Ingen dag är den andra lik. Men det är nog egentligen ganska svårt. Inte direkt jobbigt, eller klart det finns jobbiga dagar också. Det är mera stressen kring skillnaden mellan det vi tycker är normalt och safe, och det vi upplever i vardagen i Shanghai. Om det finns någon logik i det. Ibland är skillnaden liten, och ibland större. Skillnaden mellan det vi är ”vana” med och det som ”tagits ifrån” oss. Som att varje dag är ett balansbräde och vi försöker balansera innehållet. 

Känslorna där emellan är SÅ stora och ibland blir man trött bara av dem. Allt det här förklarades åt oss då på expat-utbildningen för tre år sedan. Men man förstår nog inte hur berg-och-dalbanan känns förrän man sitter i vagnen och åker upp och ner. Det kan liksom vara upp på morgonen, gå ner innan lunch, upp på eftermiddagen och så vara lite lugnare några dagar och så ”here we go again” iiiiik. 

Jag försöker göra varje dag till en bra dag. Varva en stressig situation med en lugnare. En stressig dag med en hemmadag. Vi har som motto att gå och sova så att vi kan säga att ”det där var roligt/fint/mysigt/tacksamt”. Försöker vända känslan av att betrakta allting utomifrån, till att vara mera närvarande och hitta glädje i ganska random grejs. Till exempel att en dag som börjat dåligt bestämma mig för att åka till blomstermarknaden kan konstigt nog vända på allting. Eller gå på lektimme+lunch. Eller Ikea. Eller röjstäda garderoberna. Sopa trappan. Varva metro med bil. Se på mumin och läsa HBL. Ringa hem. Hitta på småprojekt jag nog annars aldrig skulle komma på. Jag kan heller inte jämföra med hurudant allt detta skulle vara hemma, med baby och att vara hemma varje dag. Kunna köra bilen vart jag vill, andas frisk luft, träffa familj och kompisar utan att alltid ”lära känna dem”, äta safe mat. På ett sätt vänjer man ju sig, skalan blir annorlunda. Saker jag i början tyckte var skitäckliga och usch kan nu vara ”helt okej”. 

Inte hela tiden vara lite småarg och frustrerad på att ingen förstår mig på första försöket. Säger ja fast de inte vet, inte orkar eller ja vad vet jag. Att hela tiden förhålla mig skeptisk till precis allt. Är vi nu säkra på att mjölken vi köpte i butiken säkert är bra, safe, importerad. Tänk om någon ändå fyllt den burken med något annat. Har vi tillräckligt med blöjor, för de kan man inte köpa i kiosken. Skall vi chansa och köpa grönsaker från wet market för de är ju faktiskt över hälften billigare. Inbillar jag mig eller är luften lite disig ändå. Kanske vi skulle höja på ribban och bara gå ut då det är under typ 70 (vilket är typ aldrig, allt under 150 känns nästan fräscht). Vissa dagar är jag så skitförbannad inombords på luften, trafiken, alla människor som låter sina barn kissa och bajsa vid vägrenen. Försöker hitta någon att vara arg på, vem som satt oss i denna situation. Ja, listan kan göras lång när jag en gång börjar. Men så kommer stunden då berg och dalbanan är på topp och solen skiner och allt är bra och spännande och vi har flow. :)

Det var en tjej som vi träffade förra veckan i lekparken som beskrev känslan en dålig dag som att ”vara instängd i sin egen kropp, men ändå betrakta allting ovanifrån”. Var det sedan kulturskillnader eller den dåliga luften den dagen vet jag inte, men just så känns det. Som att man är medveten om att allt är jättebra, men ändå känner man sig lite fast. Känner sig instängd. Känslan av att man borde vara tacksam för allt, men att det bara just då inte går.

Det jag har lärt mig att man skall inte ta några större beslut just då inget känns roligt. Vänta ut det. Det vänder nog. Alla har vi bra och sämre dagar. Det är inte så farligt. Och att aktivt försöka vända det med att göra saker som är roliga.  Jag tror ändå att vi måste satsa mera på att få ner stressnivån med typ yoga. Kanske jag skulle börja meditera. Lära mig att hitta lugnet lite snabbare. 

Men ändå skulle jag inte byta ut allt detta just nu. Visst är det lustigt. :) 

Det här var nu ett jag-ligger-vid-poolen-och-filisoferar-inlägg. Man blir ju bara så medveten om verkligheten då man kommer bort därifrån.

Du och jag och havet. :) 

Igår kväll åt vi middag här i solnedgången till tonerna av lite reggaemusik. Härligt! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s