Hoppar fram några veckor igen. Här emellan har vi ”bara” levt helt vanligt. Har svårt att uppdatera bloggen då vi inte gör så speciellt mycket. Vanlig vardag som rullar på, men ändå mycket på gång. Kanske det är mitt i förändringar jag har svårt att få till blogginlägg. Vilket är typ varje vecka, hehe. Måste liksom processa det som händer först och ha full fokus. Just dessa två veckor har fokus varit på att hitta en ayi (verkar omöjligt) och att öva med vår kvällsbarnvakt Kat från Zimbabwe, för denna stora dag då Mommy åker till Peking utan sin familj.
Kat kom hem till oss från morgonen och skall vara med Filippa till 15-16 tiden då Tuomas kommer hem. Oj oj. Det är stora grejer för oss. Om vi skulle ha råd skulle Kat jobba mera för oss men hennes timtaxa är för hög för det. Hon jobbar som professionell butler och nanny. De ayi jag hittar via olika kanaler (ayi chatgrupper, rekommendationer av grannar osv) har hittills alla visat sig ha något ”fel”. Det är jättesvårt att intervjua då ingendera kan språket, sedan får man istället ”prova” en halv dag så att de leker lite med Filippa, städar och så på basen av det ta ett beslut. Det blir lätt ganska ytligt, lärt mig att tex titta på skorna, fråga några basic ja och nej frågor, men mest måste jag ändå lita på min magkänsla också och ingen av dem har känts rätt. De vill dessutom alla antingen ha deltidsjobb (4-6 timmar per dag) eller heldags jobb och för att jag ska kunna ha någon hemma så måste det liksom klicka på första gången. Det hjälper inte heller att jag ser ayis i lekparken som total ignonerar barnen de vaktar eller andra stories jag hör, om hur de tror att expats är gjorda av pengar och utnyttjar det. Expats betalar dubbeltimtaxa. Jag gillar inte alls den inställningen. En ayi sa till mig att hon är värd 40rmb per timme, sedan sa hon att hon inte är suitable för oss för att vi har husdjur och det betyder mera jobb för henne. Ingen logik där. En annan tittade efter Filippa medan jag gick upp till övre våningen efter något. Jag försökte lyssna hur det gick och hörde då hur hon talade i telefon med låg röst och då jag kom ner så var Filippa i ett annat rum än hon. Denna ayi kom dessutom 15 minuter för sent utan att ens be om ursäkt, när jag nämnde det skrattade hon (det är det nervösa skrattet) och mumlade något. En annan hjälpte till att städa och tvätta av vår uteterass strumpfota (!) och gick sedan med våta strumpor omkring inomhus. Då jag nämnde det skrattade hon (det nervösa skrattet!). Jag har flera liknande stories ifall någon är intresserad av att höra mera..Blir lite småtokig för det äter ganska mycket energi att prova sig fram. Speciellt om denna ayi ska se till Filippa också någon timme här och där, hur ska jag kunna förutse alla situationer och kunna lita på att ayi inte sitter med telefonen och Filippa springer ut på gatan eller något annat. Usch usch. Jag är liksom nu färdigt redan skeptisk så det hjälper inte det heller. Därför är vi supertacksamma för att vi har Kat just nu.
Men nu tillbaka till tågresan. Vad skall jag liksom göra fem timmar på tåget?! Jag reser med två svenska och en dansk tjej men de sitter i en annan vagn så har liksom me-time deluxe. Har inte rest ensam eller suttit ensam och tyst mera än max den tid då Filippa sover, på ett och ett halvt år. Tågresan tar 5 timmar och så väntar ännu en 2 timmars bilfärd tills vi är framme vid muren…på vilken vi ska springa imorgon…! :)
Här nedan följer lite Disneyland bilder. Det var en rolig dag. Och stor för Filippa för hon fick träffa och skaka hand med riktiga Minnie Mus. :)
Johannastumpan 