Sommar! 


Det är sommar i Shanghai! Härligt +30 väder och så har det varit ok luft också! Jag är återigen så glad och tacksam för att vi valde att flytta från lägenheten downtown till ”landet” och bo i hus! Haha, landet och landet, men det är nog ganska chill och laid back känsla här bland villacompounden. Alla känner alla och nere på Hongmei Lu gatan finns allt vi behöver i restaurang och butikväg, lite som en by med sin centrumgata, men i lite större mått. Egen liten trädgård med grill och compoundets pool är jag också glad över att vi har. Och alla trevliga grannar och mammagruppen. Med mammorna har vi varit på kaffe, lunch och spenderat förmiddagar på zoo (det är en superfin stor park). På måndagar har Filippa balett, tisdagar Jitterbugs lektimme och ibland på fredagar pre-schooltimmen vi började gå på redan då vi bodde downtown. Afrikanska Kat har lekt med Filippa lite mera de senaste veckorna nu och då 2-3 timmar så jag har kunnat träna och ha lite egentid och så har en grannes pojke varit barnvakt några fredagskvällar så Tuomas och jag varit ute och äta. Allt det här är jätteviktigt tycker jag, att sköta om sig själv, oss och vår vardag! :) 


Hela ayigrejen ligger just nu och väntar lite, jag har bara inte orkat leta efter och intervjua några nu. Kat kan hjälpa oss ganska mycket, men hennes timtaxa är tre gånger högre än en ayis så i långa loppet måste vi lösa det. Men jag hör bara mera och mera historier om hur de försöker få pengar genom olika tricks och med att jobba så lite som möjligt, så det hjälper ju inte heller och jag är hellre utan hjälp än att deal med eventuella sådana problem. I lekparken ser jag varje dag ayis som sitter med sin telefon och inte alls tittar på barnen de tar hand om. Kat berättade att hon sett en ayi lägga en leksak framför barnet, tog ett foto (säkert för att skicka åt mamman) och sedan lämnade hon barnet där och sitta, tog bort leksaken och gick själv och satte sig på bänken för att fortsätta peta på sin telefon. Sådana här historier gör att jag är helt för skeptisk till det hela just nu. Mammatigern i mig säger att vi ska ha is i magen. 

The Great Wall (half) Marathon

Så här i efterhand så tänker jag att jag nog skulle kunna göra det igen, men det var lite andra tankar under och efter race:t. Haha, never again, liksom. Starten gick lite före åtta och jag startade i wave nummer två. Det var en fin morgon med över 2000 nervösa löpare och fiilismusik på startområdet. De hade till och med en orkester som spelade bjällerklang just innan vårt wave startade. Haha, lite av nervositeten försvann då alla började skratta och sjunga med. Första fyra km bar uppför till stället där muren började. Det gick helt okej, bra musik i öronen och jämt underlag. Det var heller inte så varmt då ännu…..


Muren var helt otroligt fin och landskapet likaså runt omkring. Under 3-4 km gick det uppför och nerför till ungefär 200-300 meter och sista halv timmen bara trappor nerför. På vissa ställen var trappstegen nästan en halvmeter och på andra var det knappt några trappsteg alls utan små utgjutningar i muren. Gällde att hålla tungan rätt i mun och fokus på vart man satte foten. Det gick inte att springa på muren, men jag hade ganska bra takt ändå för de hade alla andra också. Stannade några gånger för att inta utsikten och ta lite foton. Den där halv timmen nerför tog på benen och då var det lite svårt att börja förflytta fokus på att väl nere så började 12 km löpning. Man kunde också ha valt ”Fun Run på 8,5 km, och för dem tog race:t slut efter muren. Ibland då det kändes tungt så tänkte jag på att de som springer hela maratonet så har dubbelt upp och ska dessutom springa mur-dele två gånger. Phust! 


Löpningen efteråt var det absolut tyngsta och sträckan var SÅ tråkig, het och dammig. Jag gick ganska mycket för det gick bara inte att springa. En delorsak till det var att mina Morton’s neuroma svullna nerver i tårna var irriterade och värkte som tusan. Solen gassade, det var 40 grader hett och underlaget ojämt. Och så det jag inte gillar, att man först springer en sträcka för att sedan veta att efter x antal kilometer komma tillbaka samma väg, och då möta löpare som redan har varit och vänt. Suck. Anyways, som tur hade de vatten-, banan och energidrickastationer vid varje kilometer för det behövdes verkligen. En del av sträckan gick genom en liten by där de lokala stod längs med vägen och hejade. Några flickor hade plockat blommor och ville ge dem i utbyte mot vattenflaskor.


Fiilisen efteråt var lite halv dehydrated, ganska slut, men stolt och lättad. Cool upplevelse och glad att jag gjorde det! De andra flickorna sprang jätteduktigt och efteråt gick vi alla på massage. Sedan gick vi till hotellet för att duscha och så tog de bussen in till Peking för att stanna där en natt till, men jag åkte till flygfältet och tog kvällsflyget hem till mina två. Skönt att sedan ha hela söndagen ännu hemma!