Så har jag inte skrivit blogg på snart två år tror jag. Livet kom liksom i vägen. Och det är okej. Har väntat på känslan att vilja skriva igen. Och den slog till nu. Den har slagit till tidigare så många gånger, men då har jag alltid skrivit något i tankarna och sedan bara släppt det. Kanske ett eget sätt att bearbeta dagar, stunder, händelser. Ja livet. Men jag vill skriva, försöka berätta hur vi har det. Hurudant det är att leva mitt i en förändring. Detta är trots allt en blogg om expatvardagen och det expatlivet lever vi ännu. För (har tappat räkningen) 7 år sedan flyttade vi till Saudi, sedan Kina och nu bor vi i Danmark.
Vad har hänt under dessa år då. Ja vi har blivit fem. Lilla Stella föddes i juli i år. Tänk, tre barn! Men det är härligt och det går riktigt bra fast det är mycket.
Och ett halvt år innan Stella föddes kom corona. Det isolerade livet. Igen. Det jag har varit mest ledsen över. Känt en sorg och varit arg över att vi gjorde ett stort beslut om att efter åren i Saudi och i Kina som VAR isolerande (har kanske förstått det först nu), så flyttar vi till DK för att vara nära hemma, men ändå borta. För att få leva fritt. Inga restriktioner, inga visum, ingen rädsla för dålig luft och att måsta använda ansiktsmask när man går ut. Att få köra bil o få köra vart vi vill. Och så är vi plötsligt mera isolerade än någonsin. Dagen då gränsen och skolorna stängde här i DK och några veckor senare i Finland så kände jag bara en massa dejavu känslor. Det var något väldigt väldigt bekant över att beställa mat från online supermarketen och måsta göra det bästa av att vara inomhus varje dag. Det var också något bekant och något ”safe” med det. Vi anpassade oss direkt och tyckte inte alls det var så jobbigt. Visst låter det lite crazy!
I Saudi och Kina hade vi ändå lyckan att kunna välja. Vi kunde exit landet när vi ville, åka hem till Finland eller på semester. Ta en paus. Det var mest bara en fråga om pengar och semesterdagar. Bara beställa en biljett. Vilken lyx! Nu kan vi inte det. Och ingen annan heller. Så om någon nu frågar hurudant det var att bo i Saudi och i Kina så kan jag säga att det var som under corona. Känslan av att vara isolerad. Men här har vi ändå turen att få gå ut och andas frisk luft och röra oss fritt. Himlen är blå! Det känns ganska ensamt dock då ingen kan komma och hälsa på. Det är kanske det svåraste. Att vi inte kan exit när vi vill.
Ja vilka år det varit. Men all in all så är allt nog riktigt bra. Vi mår bra. Det är huvudsaken. Graviditeten var igen helt horribel, med illamående och anemi och depression och foglossning och whatnot. Liksom allt, men babyn mådde bra. Födseln gick bra och är tacksam för att vi alla mår bra. De ville att babyn och jag skulle stanna 2-3 dagar på sjukhuset för att vi skulle ta igen oss (moderkakan var stuck så jag var en tur till operationssalen) men vi ville hem genast för det kändes osäkert med viruset. Inte alla läkare och sjuksköterskor bar munskydd när de kom in i vårt rum och tvättade heller inte alla gånger händerna. De tyckte att smittotalet var så lågt men det kändes bara fel. Den känslan kommer jag aldrig glömma. Jag ville bara ha hem oss alla till vårt säkra hem och stänga ute alla hot.
Vi flyttade för ett år sedan ut på ”landet” till en by vid kusten som heter Skodsborg. Först tyckte jag det var långt borta och mörkt och ensamt. Liksom vad har vi gått och gjort?! Vi känner ju ingen här och det finns bara en matbutik. Men så kom våren, ljuset och vi har egen gård, utsikt över havet till Sverige och barnen går i samma härliga skola i Hellerup 10 km härifrån (där vi bodde förut) och bilvägen kändes heller inte mera så lång. Under våren så var vi alla hemma under lockdown i SÅ många veckor då allt var stängt, men det gjorde också att vi lärde oss tycka om det. Att bara vara tillsammans. Så kom sommaren och vi fullkomligt älskar att bo i denna lilla by med vacker natur, kusten och alla gästhamnar. Corona har gjort att vi njuter mera av vardagen än förr och tar inte saker för givet. Hoppas jag! Vi räknar dagar tills vi får ett vaccin och försöker samtidigt vara tacksamma för den tid vi har just nu och inte vara på stand by.
Vi har också lärt känna mera människor både expats via skolan och lokala via jobb och min pilatesutbildning och danska mammagrupp, än vi gjorde under det första året. Eller de som jag lärde känna första året flyttade bort. Det känns ännu idag. Jag hatar att säga hejdå.
Jag tycker att vi sådär överlag har anpassat oss ganska bra det här andra året. Första året var nog jobbigt. Jag hade svårt att släppa vår vardag i Kina och saknade det så. Varför flyttade vi? Lämnade alla bekanta rutiner? Vännerna? Dagiset. Lät inte mig sörja det utan körde på och tänkte att jag nog klarar mig här. Så lät jag mig äntligen vara ledsen över det och försökte acceptera att det tagit slut, men att vi alltid kommer ha det ändå. Alla vänner och upplevelsen kommer finnas kvar fast vi inte bor kvar.
Jag trodde också hela tiden att DK skulle vara som ”hemma”, men det är det nog inte. Tog ett tag för mig att förstå det. Annat språk och annan kultur. Annan mat i matbutiken. Eller så är det vi som bott borta från Norden så länge? Hursomhelst så har det den senaste månaden blivit mycket enklare att vara här. Jag har i olika situationer den senaste tiden märkt att jag faktiskt förstår ganska mycket danska och att det kanske inte är så svårt ändå. Jag kunde kommunicera med mammagruppen utan att byta till engelska. Beslutet att gå en 2-3 årig pilatesutbildning här och måsta göra det till en daglig rutin. Jag hittar till pilatesstudion utan gps och känner mig som hemma där. Och den stunden jag insåg allt detta insåg jag också att jag kände en liten lycka av att ha hittat rätt. Att passa in. Att vara en i ”gänget”. Att höra någonstans. Det är viktigt. Men man måste ta tag i det själv. Våga känna. Så istället för att kämpa emot och vara rädd för att en dag måsta säga hejdå, så ska vi leva nu. Göra det bästa av det vi har. Våga känna. Vem vet, kanske vi stannar.
Det blev lite filosofisk, men är glad att jag skrev igen. Tänker att det kanske finns en annan expat därute som förstår. ❤️
Johannastumpan 