Lördagstradition

Vår nya tradition att ta oss ut och bort från compoundet på lördagar har gjort gott. Det är så lätt att bara bli där på compoundet och ”bara vara hemma”.


Förra lördagen åkte vi till Xintiandi för pizzalunch på Wolfgang&Puck och så promenerade vi över 6km norrut över Huaihai (tittade in på Children’s market som säljer kläder och leksaker i mängder och hittade en regnjacka åt Filippa), genom People’s Park, västerut längs med Nanjing Xi Lu med alla de stora shoppingvaruhusen. Det var sådär lagom varmt, blå himmel och en riktig tycka-riktigt-bra-om-Shanghai-dag. När Filippa sov en stund så drack vi kaffe på Baker&Spice och läste bok. Så åkte vi hem och grillade till middag.


Igår så åkte vi genast efter morgonmålet till Akvariet i Lujiazui (där alla högsta skyskraporna och radiotornet ligger). Det var ett riktigt barnvänligt akvarie, tog oss en timme att gå igenom och de har världens längsta tunnel, 155m. Jag tyckte det var lite högljutt (lördag) och nästan ingen tog hänsyn till varandra utan armbågade sig fram för att titta på de fina fiskarna. Så promenerade vi till Super Brand Mall och åt asiatiskt på Din Tai Fung. På eftermiddagen hängde vi ute med grannarna. Rolig lördag!


Nu ska det regna i fyra dagar. Blir en myssöndag hemma. 

Lugn bara lugn…

Här kommer ett exempel på mina vardagsutmaningar och varför allt tar så himla lång tid här emellanåt. Enkla saker blir så invecklade. Och varför jag i långa loppet har lite svårt att hålla mig lugn i vissa situationer, då jag inte blir förstådd.

Jag städade och tvättade av pation imorse och märkte att sinken inte drog vatten för det var täppt av barr. Funderade på hur jag skulle förklara det på en enkel engelska för killen i klubbhusreceptionen och kom fram till att det bara skulle höja på min puls då han inte förstår. Mitt nya motto är att försöka hålla mig lugn. Lugn bara lugn i alla situationer här. Så jag tog ett foto på det jag ville förklara och tog Dalton på en promenad till klubbhuset. Visade bilden för dem där och de sa att yes, de ska skicka någon för att fixa det. Kände mig riktigt duktig då jag gick hem igen. 


En halvtimme senare hör jag hur någon ropar Wei, hello utanför och jag går ut. Där står en dam med en sopborste och en hink och pekar på vår trappa och jag antar att hon menar att hon ska sopa. Jag visar med händerna att jag inte förstår och säger  ”no, no”. Så tar hon sin telefon och ringer någonstans, räcker telefonen åt mig och så får jag tala med head of housekeeping department. Jag förklarar lugnt att det är sinken på gården som är täppt och hon säger Oh, will send engineer. Bra, tack! 

Då jag går in igen ringer vår hemtelefon (ja, vi har en sådan) och det är killen från receptionen som vill fråga om det alltså är sinken på bakgården som skall tvättas. Jag säger att ja, det är barr i rören. Oh, so no cleaning? DÅ känner jag att jag inte kan vara lugn något mera utan biter ihop tänderna och säger bara att ”barr i rören kan ni fixa det, tack”. Tydligen har kanske kommunikationen brutit från första då jag använt ordet ”to clean” från första början. Det är olika personer som sköter städning och rensning av rör. Jag vet inte, det känns bara som att det är lite väl invecklat ibland. 

Får se hur det går. Jag skulle så villa kunna kinesiska, det skulle ju kog underlätta en del. Nu ska jag äta en smörgås och sedan åka efter Filippa. :) 

Vi har hittat en ayi! 

Just det, vi har hittat en ayi som vi tycker om och som nu jobbat hos oss i 3 veckor. Hon är inte som de andra vi träffat, det klickade liksom direkt då jag intervjuade henne. Kändes inte alls att vi behövde en provperiod utan hon började direkt följande dag och det gick jättebra. Så länge som jag försökt hitta en hade jag nog lite gett upp hoppet här emellan… Hon tänker mycket själv och frågar en massa frågor (ovanligt) om hur hon skall göra och jag hoppas verkligen att vi får det att funkka! Hon har också lagat mat några gånger och det var så gott. Att ha hjälp 3x förmiddagar här är guldvärt då vi inte har annan nära hjälp att ringa till. :) 

Golden Week och Bali

Hej! Vi har precis kommit tillbaka till Shanghai från Bali. Vi spenderade 9 härliga dagar där, bara vi tre, away från ett Shanghai som började kännas lite spänt, grått och omotiverande där just innan. Vi lärde oss de första åren att det gör gott att komma ifrån den här expatbubblan/expatlivet/kulturkrockarna med jämna mellanrum för att bara få vara och lite hitta tillbaka till familje- och de egna tankarna och rutinerna. Det tog ytterligare ett år innan vi nu gör det i praktiken. Den här veckan är ledigt i Kina, October Holiday och Mooncake Festival. 

Det har lite börjat känns som att vad är nu den här vardagen att skriva blogg om. Det kan plötsligt gå dagar och veckor utan att jag skriver något för jag kommer inte på något att skriva om. Och vem är nu intresserad över mina vardagssysslor, att jag kan ha spenderat största delen av dagen med något som hemma i Finland skulle ta en timme. Eller någon liten liten detalj här som kan anses som onödigt men som här växer till en avgörande grej. Som att hitta alla råvaror från olika nätbutiker. Var finns det kardemumma? Eller fundera över om det är mögellukt jag känner i vissa rum eller om jag bara inbillar mig. Borde vi köpa flera luftavfuktare? Har vi tillräckligt många luftrenare? Behöver vi luftfuktare till vintern? Jag kom nu igen till den insikten att den här vardagen vi lever i är alltifrån vad vi två kan se som ”normal”. Eller det har blivit normalt för oss. Allt är annorlunda, varje dag, vecka och månad ändrar något och så det här med att sakna hemma, ha dåligt samvete för att man inte är på en massa platser man ”borde” vara, går miste om händelser, känna saknad varje dag efter platser och personer, att de kompisar och grannar man nu lärt känna här intensivt förra månaden kommer vi igen att säga hejdå åt något tag. Kanske redan nästa månad, kanske om ett halvt år, kanske om ett år. Eller så är det vi som kommer säga hejdå åt dem. Det är som att allt som händer just nu spelas som en fast forward knapp, hej och hejdån, rutiner, och den där spännande, men ack just nu lite jobbiga tanken att inte veta vad som händer om ett år. Därför var det bra för oss att komma bort ett tag och reflektera lite över vad VI vill och hur VI vill att vår vardag, årsplan ska se ut. Hitta tillbaka till motivationen och inspirationen att göra det här äventyret och ”resan”. Och kanske inse att vi inte mera är på resa, utan detta är vi, vår vardag. 

Det jag också nu insett är att när vi började äventyret i Jeddah så såg vår livssituation så annorlunda ut. Det var ”lättare” att ta sig an äventyret då. Inte fundera så mycket utan bara uppleva. Men nu så har vardagen plötsligt ändrat, vi har en liten att fundera på och så har vi nog också ändrat och ”mognat” är vi ganska säkra på. Kanske till och med mera och snabbare än vi skulle ja gjort om vi inte börjat Äventyret. Jag tror att vi en längre tid nu stampat på ställe och inte riktigt kommit ifatt tiden förrän nu, att vi gått från baby till dagisvardag. Vad hände där emellan liksom. Aijoo vi har ju bott i Shanghai i snart två år. I Kina. What liksom?! När hände det? Jag tycker liksom nog om Shanghai men kulturkrockarna gör att det nog är svårt. Jag har den senaste veckan läst två böcker om expats som fått mig att tänka till och de har fått ett nytt lugn att sänka sig över allt. Jag har fått sådana Ahaa-upplevelser och nästan hoppat jämnfota av glädje. De upp och ner berg och dalbanor jag upplever typ varje dag är helt normala. Att jag konstant försöker hitta på lösningar på vardagsproblem, att jag inte alltid (eller typ aldrig) förstår mig på den kultur vi lever mitt i. Känner stor tacksamhet till saker stora som små. River mig i håret varje dag för att komma på ett sätt att kommunicera utan att få spunk (Pippi-uttryck). Hur kan det vara så svårt?! Stora frågor som skall vi fixa vattenfilter till köket, är det värt det om vi ”bara” har x-tid kvar här, är maten vi äter safe, den är så dyr hur ska vi spara, har vi mögel hemma, vartifrån får jag tvättmedel jag kan lita på som är skonsamt, är Filippas dagis bra och så vidare.

Alla olika skeden vi gått igenom genom Jeddahflytt, baby, Shanghai, Shanghaiflytt och så vidare är helt okej! Kunde inte någon sagt det åt mig typ för ett år sedan? Och jag behöver inte mera kämpa emot dem och känna mig konstig mera. Så Bring it on bara säger jag bara! Plötligt vet jag exakt hur jag ska tackla vardagen känns det som. Ett annat uttryck jag bekantat mig i böckerna med är Third Culture kid. Mera om det när den tanken mognat. :) 

Anyways så behövde jag ett sådant här inlägg för att jag imorgon ska våga skriva igen och inte behöva fundera så mycket innan.

Nu ska vi äta. Vi flög nattflyg (1:30-08:00) så är ganska mosiga, men tog ändå cyklarna ner till Little Huia restaurangen för lek och lunch. SÅ skönt att ännu ha 2,5 dag ledigt kvar innan jobb-, och dagisvardag på måndag. Vi har helt klart helt ny energi!